..

jag är tom. kan inte riktigt beskriva känslan jag känner och det är väldigt jobbigt. jag vet inte om jag gör rätt, jag vet inte om jag kommer ångra mig, jag vet inte om jag klarar det.

det var absolut inget fel på de som provred henne, tvärtom! utan nu sitter det bara hos mig. att se henne så glad, hur snäll som helst även om det är nya människor, glad och positiv på hindren och hoppade fint över, hur man ger henne långa tyglar och hon kopplar av direkt och skrittar av lugnt och helt avslappnat, tar in henne på gången där hon somnar när man klappar henne i pannan. fan! är jag beredd att förlora det här ?

jag klarade mig enda hem, sen bröt jag ihop, och det här är bara början. hatar den här känslan, så nu kryper jag ner under täcket även om klockan inte ens är nio. finns inget värre än att gråta sig till sömns, men ibland kan man inte rå för det. godnatt!